Potäter, sånna som maneter

20Jul11

Bebisen äter glatt och med hela kroppen. Blåbär. Grus. Kyckling. Palmblad. Morot. Gröt. Hushållspapper. Dammråttor. Men inte potatis.

Instinkten sa mig att jag skulle oroa mig. Jag menar: potatis! Kokt potatis är väl grundstenen i svensk kosthållning?

Jag minns min barndoms sukiyaki – som pappa krävde kokt potatis till. Jag minns betinget innan första klass: när ettan började skulle man kunna skala sin egen kokta potatis. Och jag minns en lång radda magsjukdomar, som ansågs kurerade då man kunde äta, försiktigt, lite kokt potatis igen.

Men så slår det mig: alla dessa minnen är från länge sedan. Själv skulle det aldrig falla mig in att laga mat med potatis till. Ris, pasta, couscous, rotsaker, bulgur, bröd – ja. Potatis? Bara till sill.

Bebisens vägran får plötsligt ny kontext. För honom kommer potatis vara ett exotisk inslag, något i stil med pölsa, surströmming eller barkbröd. Han vägrar inte vardagens fundament, han vägrar skafferiets skansen, middagsbordets medeltidsvecka. Jag kan lika gärna börja tvinga honom använda fax, som bråka om kokt potatis.

Börjar han jiddra med svartrötterna, halloumin, wasabin eller spiskumminen däremot – då kommer han få svälta.

Filed under: Uncategorized   |  Leave a Comment
Tags: barnmat, husmanskost, potatis